Drama - Att hamna på helt fel plats vid helt fel tillfälle

Den här sammanfattningen är inte tillgänglig. Klicka här för att visa inlägget.

Depression - Prozac nation

"In a strange way, I had fallen in love with my depression. Dr.Sterling was right about that. I loved it because I thought it was all I had. I thought depression was the part of my character that made me worthwhile. I thought so little of myself, felt that I had such scant offerings to give to the world, that the one thing that justified my existence at all was my agony."

- Prozac Nation - Elizabeth Wurtzel



-----------------------------------------------------------------------------------------------------------

Funeral blues - W.H. Auden

Stop all the clocks, cut off the telephone,Prevent the dog from barking with a juicy bone,
Silence the pianos and with muffled drum
Bring out the coffin, let the mourners come.

Let aeroplanes circle moaning overhead
Scribbling on the sky the message HE IS DEAD,
Put crepe bows round the white necks of the public doves,
Let the traffic policemen wear black cotton gloves.

He was my north, my south, my east and west
My working week and my Sunday rest
My noon. my midnight, my talk, my song;
I thought that love would last forever: I was wrong.

The stars are not wanted now: put out everyone
Pack up the moon and dismantle the sun
Pour away the ocean and sweep up the world
For nothing now can ever come to any good.

- W. H. Auden 1936 -


-----------------------------------------------------------------------------------------------------------

Instants by Jorge Luis Borges

If I were able to live my life anew,
In the next I would try to commit more errors.
I would not try to be so perfect, I would relax more.
I would be more foolish than I've been,
In fact, I would take few things seriously.
I would be less hygienic.
I would run more risks,
take more vacations,
contemplate more sunsets,
climb more mountains, swim more rivers.
I would go to more places where I've never been,
I would eat more ice cream and fewer beans,
I would have more real problems and less imaginary ones.

I was one of those people that lived sensibly
and prolifically each minute of his life;
Of course I had moments of happiness.
If I could go back I would try
to have only good moments.

Because if you didn't know, of that is life made:
only of moments; Don't lose the now.

I was one of those that never
went anywhere without a thermometer,
a hot-water bottle,
an umbrella, and a parachute;
If I could live again, I would travel lighter.

If I could live again,
I would begin to walk barefoot from the beginning of spring
and I would continue barefoot until autumn ends.
I would take more cart rides,
contemplate more dawns,
and play with more children,
If I had another life ahead of me.

But already you see, I am 85,
and I know that I am dying.

- Victor Luis Borges -



---------------------------------------------------------------------------------------------------

Quote from the movie The Holiday

"I understand feeling as small and as insignificant as humanly possible. And how it can actually ache in places you didn’t know you had inside you. And it doesn’t matter how many new haircuts you get, or gyms you join, or how many glasses of chardonnay you drink with your girlfriends… you still go to bed every night going over every detail and wondering what you did wrong or how you could have misunderstood. And how in the hell for that brief moment you could think that you were that happy. And sometimes, you can even convince yourself that he’ll see the light and show up at your door. And after all that, however long all that may be, you’ll go somewhere new. And you’ll meet people who make you feel worthwhile again. And little pieces of your soul will finally come back. And all that fuzzy stuff, those years of your life that you wasted, that will eventually begin to fade."

- Iris, The Holiday -


-----------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Grey's Anatomy - Quote

"The length of your recovery is determined by the extent of your injuries. And it’s not always successful. No matter how hard we work at it. Some wounds might never fully heal. You might have to adjust to a whole new way of living. Things may have changed too radically to ever go back to what they were. You might not even recognize yourself. It’s like you haven’t recovered anything at all. You’re a whole new person with a whole new life."

- Grey’s Anatomy -



-------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Live!

"Go now and live. Experience. Dream. Risk. Close your

eyes and jump. Enjoy the freefall. Choose exhilaration over comfort. Choose

magic over predictability. Choose potential over safety. Wake up to the magic of

everyday life. Make friends with your intuition. Trust your gut. Discover the

beauty of uncertainty. Know yourself fully before you make promises to another.

Make millions of mistakes so that you will know how to choose what you really

need. Know when to hold on and when to let go. Love hard and often and without

reservation. Seek knowledge. Open yourself to possibility. Keep your heart open,

your head high and your spirit free. Embrace your darkness along with your

light. Be wrong every once in a while, and don’t be afraid to admit it. Awaken

to the brilliance in ordinary moments. Tell the truth about yourself no matter

what the cost. Own your reality without apology. See goodness in the world. Be

bold. Be fierce. Be grateful. Be wild, crazy, and gloriously free. Be you.

Go now, and live."

-thisisacrisis.tumblr.com-

----------------------------------------------------------------------------------------------

Generationskonflikt

Roller:

Mormor Lisa 70 år

Mamma Eva 50 år

Barnbarn Lotta 16 år

Scen:

16-års födelsedagsbjudning hos barnbarn Lotta. I vardagsrummet finns duk på bordet, tårta på bordet, glas med dryck, finporslin, blommor på bordet. Idylliskt och hemtrevligt. Soffa och en fåtölj, bokhylla med cd-spelare och böcker. Scenen är tom på människor. Det ringer på dörren, man hör röster när dörren öppnas.
 

Mormor, Eva och Lotta kommer in i vardagsrummet, glada. Mormor sätter sig i soffan och Eva sätter sig bredvid henne och pratar lite själva, lågt, man kan inte riktigt höra vad de säger. Lotta står vid bokhyllan, sätter på musik ”Girls on film” med Duran Duran, volymen är medelstark. Mormor reagerar och tittar på Lotta.

---------------------------------------------------------------------------------------------------------

Mormor (uppmanar): Men Lotta, kan du inte sänka volymen? Jag kan inte höra mig själv tänka och vad är det de sjunger ”girls on film”? Det är oanständig musik.

Lotta (sur): Nä, det är min födelsedag och jag vill lyssna så här högt. Det är Duran Duran som sjunger, inte Evert Taube.

 

Eva: Lite kan du väl sänka Lotta, vi ska äta lite tårta och umgås lite nu.

Mormor (tillrättavisande): När jag var i din ålder då fick man veta att man levde om man sade emot som du gör. Då visste man sin plats och du som är flicka måste lära dig att uppföra dig som en flicka, eller hur Eva?

Lotta (sur): Vaddå, vi lever inte i artonhundratalet mormor. Eva säg till henne, hon förstör min födelsedag!

Eva: Mamma, ta det lugnt, du vet att mycket har hänt sedan du var ung. Ungdomen är friare och kvinnorna gör vad de vill. Börja inte nu igen. Nu ska vi ha trevligt och äta tårta, eller hur!

Mormor (surt): Jaha, ja man får inte säga nånting nu förtiden.

(Musiken fortsätter i bakgrunden. Lotta sätter sig surt ner i fåtöljen, Eva ger henne en tallrik med tårta, hon börjar äta på en gång innan de andra fått)
 

Mormor (förfärad): Men Lotta som du glufsar i dig! Det ser ut som att du att du aldrig har sett en tårtbit i hela ditt liv! Snälla Eva, har du inte lärt Lotta vett och etikett! Dessutom ska du vänta med att börja äta förrän alla har fått sin tårtbit, Lotta.

 Lotta: Jag äter som jag vill, så det så! Det är min tårta! Eva säg till henne!

Eva (irriterad): Mamma, låt Lotta äta som hon vill, vi sitter inte på Nobelmiddagen direkt, allting kan inte vara som du vill. Du måste sluta styra och ställa med oss. Vi är inte dina anställda, du är inte vår chef. Jag börjar bli lite irriterad nu.

(Eva dricker lite ur sitt glas, mormor ser sur ut och äter tårta, Lotta äter tårta)

Mormor (upprörd): Lotta, varför säger du inte mamma till Eva? Hon är din mor vet du. Vad är det för kommunistfasoner att kalla henne vid förnamn? När jag var ung då….(blir avbruten av Lotta)

 

Lotta (utbrister): Eva! Nu får hon sluta! Jag går härifrån annars! Jag får väl kalla Eva vad jag vill! OMG!

Eva (frustrerad och besviken): Mamma, nu har du gått för långt, anklagar du mig för att vara kommunist? Du bättrar dig aldrig, det är alltid samma visa, du är så illa tvungen att kritisera och döma. Vi lever i år 2011, inte 30-, 40- eller 50-talet. Det räcker nu, jag tror att det är dags för dig att gå hem. Jag ska ringa en taxi (reser sig upp och går ut ur vardagsrummet)

 

Mormor (lågmäld): Jaha, år 2011 säger hon (hon äter tårta och dricker ur sitt glas), tårtan var god i alla fall.

 (Lotta tittar på mormor, reser sig upp ger henne en puss på kinden)

Lotta: Hejdå mormor, vi ses.

Mormor: Hejdå Lotta, grattis på födelsedagen, vad stor du har blivit, 16 år.

Lotta: Ja, (ger mormor en kram) hejdå (går ut från vardagsrummet).

(Mormor sitter tyst kvar och väntar på sin taxi, Cd-spelaren har slutat spela, det är tyst)

Slut på scen

---------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Stillastående drama

Roller:

1 mor

1 far

1 son

Scen:

I köket. Alla sitter runt det runda matbordet och äter middag.

---------------------------------------------------------------------------------------------------------

Far: Idag var det en tråkig dag på jobbet, alla passagerna skällde på mig för att jag var sen.

Mor: Hoppas ni tycker om den här grytan.

Son: Jag ska ut sen.

Far: Det var inte mitt fel att jag var sen, det var trafikens fel. Avstängningar överallt.

Mor: Det är ekologisk kött från en gård i Hälsingland, helsvenskt.

Son: Jag fick IG på matten, bara så att ni vet.

Mor och far (i kör): Hm

Far: Jag ska klaga imorgon hos trafikledaren, jag vill inte bli utskälld av passagerna.

Mor: Jag köpte också Hälsingekorv, det tänkte jag att vi kunde äta imorgon.

Son: Kim tänker hoppa av skolan.

Far: Vadå, jaha. Trafikledaren ska minsann få höra imorgon.

Mor: Jag tror att jag har saltat för mycket, vad tycker ni? Visst har jag gjort det?

Son: Han tänker jobba istället på McDonalds.

Far: Snart är vintern här, måste byta däck på bilen. Jag gör det kanske i helgen.

Mor: Jag ska baka en äppelkaka imorgon med ekologiska äpplen och riktig smör, det kommer att bli jättegott .

Son (reser sig upp från bordet): Jag är mätt, jag drar nu.

Far: Jaha, visst visst, kom inte försent, det är skoldag imorgon

(Dörren slår igen, inget gensvar)

Mor: (sitter vid matbordet): Jag ska diska nu.

Far: (går ifrån bordet): Får se vad det är på tv nu.

Slut på scenen

----------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Mistrals mottagning

Mistrals mottagning

lokal 14

Gullvivevägen 13

Hon tittade armbandsuret, klockan var nästan tio. Sista patienten för dagen skulle komma om en halvtimme. Hon gick in i köket, satte på vattenkokaren och tog fram sin blommiga kopp, den som hon var hennes favorit, den som fick henne att tänka på Paris och lade i en tepåse.

Hon var ingen snobb trots att hon tjänade bra med pengar och hade eget företag. Psykologmottagningen gick mycket bra och hennes patienter rekommenderade henne vitt och brett, hon klarade sig ekonomisk och fick till och med pengar över så att hon kunde resa till Maldiverna 2 veckor om året. Genom att hyra ut det andra rummet i lokalen till Lucy som också var psykolog så var hyran inga problem, hon hade haft tur med Lucy, trevlig var hon också.

Hon hade sagt adjö till Lucy igår, de hade kramats och gråtit ihop, pratat minnen. Lucy hade tagit första flyget från Arlanda tillbaka till New York i morse, hon ville vara hemma när det hände. Hon hade haft tur och fått tag på en biljett genom en kompis på en resebyrå, hon fick betala dyra pengar för den plus 30.000 kronor under bordet. Men det var det värt hade hon sagt, vad spelade pengar för roll nu när domedagen närmade sig. Hon hade rätt Lucy, vad spelade det nu för roll? Hon skulle själv snart lämna byggnaden och den här gången för sista gången, ingen visste vad morgondagen skulle föra med sig.

Hon satte på TV:n i väntrummet, CNN, SVT, TV4, BBC alla visade samma bilder pratade samma ämne. Imorgon skulle det ske, rymdinvasionen, det var som taget ur Independence Day filmen eller Mars attacks, människor hade samlats på torgen och tittade upp på den olycksbådande mörka himlen. Det fanns bara frågor och inga svar, vilka var de och var de fredliga? Experter diskuterade olika scenarion. Usch, hon hade stängt av TV:en, för sista gången.

Sista patienten hade kommit och gått, de hade samtalat som gamla vänner som inte vet om de nånsin kommer att ses igen, de hade gråtit ihop. Troligtvis skulle de aldrig ses igen.

Hon hade plockat ihop sina tillhörigheter och den blommiga koppen. Därefter hade hon tagit på sig kappan och stigit utanför dörren, hon tittade på dörrskylten Mistrals mottagning stod det, hon strök bronsskylten med sina tunna kalla fingrar. Hon tittade en sista gång in i mottagningen och slog sedan igen dörren och vred om nyckeln. Det var det. Medan hon gick nerför trapphuset så tänkte hon på att hon inte visste vilka hennes grannar var trots att hon hade haft lokalen i 4 år. Hon tittade på namnen som satt på dörrarna, Morrison, Yeats, Singer, Karlfeldt det verkade vara en brokig blandning av människor. Om hon nånsin kom tillbaka lovade hon sig själv att arrangera en gårdsfest för alla i huset. Ja, det skulle hon göra!

Hon öppnade porten och gick ut, himlen var mörk, det blåste och löven virvlade ner på den fuktiga marken. Utan att se sig om gick hon rakt över gatan till Audin, satte sig i den, vred om nyckeln och körde iväg.

-------------------------------------------------------------------------------------------------------

Jean och Julie - Slutscen

Roller
Jean 24 år fransk bilmekaniker, pratar svenska med fransk brytning.

Julie 22 år turkisk arbetslös barnskötare går på a-kassa, pratar svenska med brytning.

Scen

Bordet längst in hörnet på en pizzeria på Kungsgatan i Stockholm. De har ätit pizza, kvar på tallriken en halväten pizza, 2 glas, bestick, pappersservetter.

  

Slutscen

 

Jean (vresig) Vi måste sluta träffas såhär, i smyg. Jag vill att du kommer hem till mig och träffar mina föräldrar. Jag vill träffa dina föräldrar.

Julie (osäker) Du vet att det inte går, mamma och pappa skulle döda mig om de visste att jag träffar dig.

Jean (vresig) Döda dig, tror du verkligen det eller säger du så bara? Du ska inte säga saker som inte är sant. Det är kanske så att det är du som inte vill, du kanske inte älskar mig så mycket som du säger?

Julie (osäker) Säg inte så, du vet att det är sant. Jag älskar dig, men mina föräldrar de tänker bara på heder, blodsband och vad andra tycker.

Jean (vresig) Sluta prata om heder och blod, det får mig att må illa.

Julie (osäker) Förlåt, jag älskar dig, jag gav dig min oskuld för att jag älskar dig, jag kan inte ge dig något mer.

Jean (vresig) Du ska berätta för dina föräldrar om mig, om du inte gör det så kommer jag att göra det.

Julie (skräckslagen) Nej, du får inte, de kommer att döda mig, jag har vanärat familjen. Min pappa kommer att förlora sin heder, du får inte!

Jean (vresig) Du är en fegis, jag tror inte alls att de kommer att döda dig. Alla ni barn är födda i Sverige, ni är svenskar och du är vuxen. De har inget att säga till om vem du är tillsammans med, herregud! Du är ju 22! Jag har haft tålamod men nu är det slut, jag vill inte smyga längre.

Julie (gråter tyst) Jag trodde att du älskade mig, att du förstod mig men nu vet jag inte vem du är. Jag har förstört familjens heder genom att vara med dig. Vad har jag gjort!? Hur kunde jag göra detta mot min familj!

Jean (vresig) Vet du, jag orkar inte med dig och ditt drama, du är en riktig drama Queen, det är vad du är. Jag går nu, ring mig när du har berättat för dina föräldrar, om du inte berättar så är det slut! (reser sig och går).

(Julie sitter kvar en stund, torkar sina tårar, går ut ur pizzerian, kastar sig framför en lastbil och dör.)

The end

Drama - På sjukhuset

Roller:

Lena (ungt sjukvårdsbiträde)

Gun-Britt (äldre patient)

Scen:

ett sjukhusrum med en säng

Gun-Britt är inlagd på avd. 22 för observation efter att hon ramlat från en stol i hemmet och slagit huvudet. Hon är pensionerad och bor på Östermalm tillsammans med sin man.

Dag 2.

Lena (trevligt) God morgon Gun-Britt. Hur mår Gun-Britt idag?

Gun-Britt (surt) Det är dåligt, och ingen service finns det på det här sjukhuset, jag har tryckt på knappen flera gånger men ingen kommer. Vad gör alla? Sitter och fikar på arbetstid säkert! Ni som har så gott renommé, men verkligheten verkar vara en annan. Jag är mycket missnöjd!

Lena (lugnt) Det var ju tråkigt att höra, vad är det jag kan hjälpa dig med?

Gun-Britt (beordrande) Jag vill att du ringer min kusin Elsa och berättar för henne att jag ligger här och att hon ska komma och hälsa på mig och ring henne genast!

Lena (lugnt) Du kan få låna telefonen och ringa henne om du vill.

Gun-Britt (snorkigt) Nej, jag vill inte låna telefonen, det var inte vad jag sade flicka lilla! Har inte fröken lyssnat när jag talat?! Och jag är inte du för fröken! Fröken ska tilltala mig med Ni eller säga mitt namn. Jag är inte vem som helst från gatan, jag är fru von Heidel och jag kräver att bli bemött korrekt. Jag ska tala med min man och berätta hur ni behandlar mig här. Han kommer att prata med överläkaren på den här avdelningen, så här får man helt enkelt inte behandla mig. Det är en skandal!

Lena (lugnt) Vill Gun-Britt ha en kopp kaffe kanske?

Gun-Britt (surt) Ja, det vill jag verkligen och en skorpa.

Lena (lugnt) Ja, då går jag och hämtar det till Gun-Britt.

Slut på scenen

Respira - Luis Fonsi

Yo sé cuanto cuesta sufrir, descansa mi amor.

Respira, aguanta un segundo y respira.
Cierra los ojos y mira.
Mientras te duela, respira conmigo el dolor.

----------------------------------------------------------------

Lord of the rings

Two sleepy people - Julie London

El dia que me quieras - Susanna Rinaldi

The way you look tonight - Tony Bennet