My sister & I

---------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

The sand and the sky

the ocean and the sun

And in between layers of happiness

My sister & I

laughing and having fun

---------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Novell - Helgen

Stugan såg mysig ut, röd med vita knutar och låg mitt i den småländska skogen i närheten av Smålandsstenar. Han stannade den svarta Land Rovern mitt framför stugan och stängde av motorn. Han hade vänt sig emot henne och tittat djupt i in hennes kristallblåa ögon. Hon hade tystnat av hans djupa blick, tystnaden var så tjock att man kunde skära i den.

- Du, låt oss ha en trevlig helg tillsammans, vi lämnar allt det negativa här i bilen och går ut och njuter av helgen, hade han sagt.

- Ok, du har rätt, förlåt, jag vet inte vad jag sysslar med ibland. Jag har känt mig konstig på sistone. Ibland känns det som att jag inte har koll på vad jag håller på med. Förlåt för allt tjat och bråk. Jag vet inte vad som händer med mig.

- Det är ok, vi glömmer det, kanske vi ska boka in en läkartid om du känner dig orolig? Jag kan följa med dig, om du vill såklart.

- Ja, det är kanske bra, jag gör det på måndag.

De hade kyssts en lång stund, endast deras djupa andetag och ljudet av när deras läppar möttes hördes i tystnaden.

När de hade öppnat bildörrarna hade skogsljuden framträtt, fåglarna kvittrade, träden vajade sakta av den ljumma brisen, det knarrade lite här och där. Medan de öppnade bagageluckan hördes ett högt frustande bakom dem. De hoppade till, ljudet var så nära, de tittade skräckslagna på varandra och vände sig sakta om. Ungefär 20 meter ifrån dem stod skogens konung, en åttataggare och stirrade på dem. De rörde sig inte, de kunde höra älgen frusta, de såg hans mörkbruna ögon stirra på dem. Just när det såg ut som att älgen skulle till att ta ett steg framåt och anfalla dem så vädrade han något i luften och vände tvärt in i skogen. De andades ut, tittade på varandra, kramades och skrattade högt av lättnad.

- Det var nära, hade han sagt.

- Verkligen, jag trodde han skulle attackera oss, eller hur! Vilken början på helgen, skrattade hon.

- Hmmm, det blir något att lägga till i minnesboken och förhoppningsvis har helgen bara börjat, hade han sagt till henne och gett henne en blinkning. Hon hade blinkat tillbaka och lett.

De hade hjälpts åt med att plocka väskan och kylboxen ur bilen och gått på den smaragdgröna mossan upp till stugan. Den var mjuk och påminde honom om när han som barn hade varit på mormor och morfars lantställe och plockat blåbär, deras långa skogsvandringar när mormor hade skrämt upp honom med sagor om troll och skogsväsen. Älskade mormor.

Det hade börjat skymma och medan han hade börjat med att fixa med maten och dukat så hade hon tagit fram värmeljusen och placerat dem på väl uttänkta platser för bästa myseffekt. Hon var proffs på detta eftersom hon jobbade som mäklare.

De hade ätit och druckit gott, vinflaskan hade tagit slut och de hade förflyttat sig från matbordet till den krämfärgade fluffiga mattan och de mjuka kuddarna framför den varma sprakande brasan, flammorna lekte kurragömma med varandra. Ibland fladdrade ljusen till lite och väggklockan tickade sakta framåt, tick tack tick tack. De hade druckit champagne framför brasan och pratat om allt möjligt, ibland hade de bara suttit där tysta i samförstånd medans Eva Cassidy sjöng i bakgrunden.

Han älskade henne, denna underbara kvinna. Men hon hade rätt, det var något som hade förändrats hos henne, något var fel. Det hade blivit tydligare de senaste veckorna och han ville egentligen inte medge det, men han hade börjat bli lite rädd för henne.  Speciellt efter den senaste incidenten då han hade vaknat mitt i natten av hennes tunga flåsande. Han hade trott att hon hade en mardröm men upptäckt att hon satt upprätt i sängen med öppna ögon, omedveten om honom, stirrande rakt fram som hypnotiserad och flåsade tungt. Sedan hade hon börjat mässa något som han inte förstod. Han hade sagt hennes namn men hon hade inte reagerat, han antog att hon pratade i sömnen och vågade inte väcka henne. Efter något som kändes som en evighet hade hon slutat mässa och lagt huvudet på kudden igen. Hon sov lugnt. Det enda som han hade hört efter det var hans egna snabba hjärtslag, grannen som hade spolat och långt där borta en polissiren. Efter ett tag hade han somnat om men det var svårt att glömma det som hade hänt. Han vågade inte ta upp det med henne men om han följde med på läkarbesöket så kunde han ta upp det där.

Klockan på stugans vägg tickade, tick tack tick tack. Klockan tickade inte hemma, de hade en elektrisk själlös väggklocka hemma. Han skulle köpa en ny klocka på måndag, en riktig klocka med själ, tänkte han och log. Hon smekte hans arm.

- Vad tänker du på?

- Att jag ska köpa en klocka på måndag som tickar.

- Jaha, okej, hade hon sagt och lett tillbaka.

Samtidigt hade hon lyft sitt glas och druckit den bubblande vätskan. Han kunde höra hur bubblorna krossades när de åkte ner i henne strupe. Hon njöt.

Klockan var nästan två på morgonen när de hade gått och lagt sig, trötta men nöjda över en bra start på helgen. Utanför hade mörkret lagt sig som ett sammetstäcke, stugan åstadkom egna små ljud ibland, knarr knnarr. Brasan sprakade lugnt.

Han kom inte ihåg att han hade somnat men vaknade av att han frös. Sömndrucken tittade han med ett öga på var täcket var, kände efter med en hand när han upptäckte att hon inte var i sängen. Hon låg inte bredvid honom, var är hon? tänkte han. Nu var han klarvaken, det var mörkt i rummet, han spetsade öronen, försökte höra var hon var. Var hon helt enkelt på toaletten? Han höll på att skrämma upp sig själv i onödan, men gud vad kallt det var i rummet. Han hörde inga ljud och nu började han bli rädd. Han hade hittat täcket på golvet och svept den omkring sig, han hade gåshud, han darrade där han stod.

- Eva! EVA! Var är du?

Inget gensvar, han hade märkt att det kom ut rök ur munnen när han ropade. Det måste vara under 10 grader här inne tänkte han. Det kom en strimma månljus genom fönstret. Hans ögon hade vant sig nu vid mörkret och han kunde se stolen, byrån, sängen och……var det nånting där borta i hörnet? Han kisade med ögonen och såg två röda ögon som tittade tillbaka på honom, han skrek högt AAAAHHHHHHH! och började backa, backa in i vad tänkte han, vart är jag på väg och VAD ÄR DET DÄR?

 - EVA, EVA! ropade han nu skräckslagen, hoppades på att Eva skulle öppna dörren och att de röda ögonen i hörnet skulle försvinna.

Ingen Eva svarade tillbaka eller kom. Han var ensam med de röda ögonen. Han funderade på hur han skulle ta sig ut ur rummet men det skulle vara omöjligt då de röda ögonen följde varje steg han tog, han skulle inte hinna ta sig ut genom dörren innan han hade blivit attackerad av vad det där nu än var. Vad som var säkert var att det inte var bra. VAR I HELVETE ÄR EVA! Då kom han på att de röda ögonen kanske redan hade tagit henne och att hon låg på andra sidan av sängen …………… död. NEJ!NEJ!NEJ!

Väggklockan tickade, tick tack tick tack. Hela livet skulle ta slut här i detta rum i denna röda stuga med vita knutar mitt i Småland. Så bisarrt och meningslöst. Varelsen i hörnet reste på sig och de röda ögonen hamnade i samma ögonhöjd som han själv, han kunde urskilja varelsens kropp, övre hälften såg ut som en varg och nedre hälften verkade bestå av två ben eller var det hästhovar? Klapp klopp klapp klopp lät det när den sakta gick över trägolvet fram mot honom. Vad hade den på huvudet, horn? Nej, nu såg han att de rörde på sig, slingrade sig som tentakler. HERREGUD! HERREGUD! HERREGUD!

Jag måste drömma, jag drömmer, jag drömmer, tänkte han och blundade men öppnade snabbt skräckslaget ögonen igen. Nej, varelsen var inte borta, den var kvar och nu var det endast några meter mellan dem. De röda ögonen närmade sig sakta och han kunde inte göra någonting. Snart skulle allt vara över, ingen skulle hitta honom eller Eva, han tänkte på mormor och hennes sagor om troll och skogsväsen. Nu skulle du ha varit här mormor, du skulle ha älskat det här, han började skratta hysteriskt. Det fanns ingen väg ut ur det här, and now the end is near and so I face the final curtain, kunde han höra Frank Sinatra sjunga om och om igen i sitt huvud, but more, much more than this I did it my way.

Han klarade det inte längre, han klarade inte av att se döden i vitögat, han blundade, blundade hårt och skrattade hysteriskt samtidigt. Nu kände han varelsens andetag, han kände att den nosade på honom, suktade efter honom, snart, snart skulle det vara över. Han märkte hur något varmt strilade nerför hans ben och förstod att han hade kissat på sig, ett så oglamouröst och ovärdigt slut. Inte alls vad han hade tänkt sig men han hade aldrig tänkt att han skulle dö överhuvudtaget. Livet hade precis börjat och han hade Eva som han älskade, han brast i gråt och hans kropp skakade. Varelsen andades i hans öra nu, dreglade på honom, tentaklerna var slibbiga och slingrade sig runt honom. Han kunde känna dess doft, den var välbekant, den doftade Eva.

And now the end is here.

 -------------------------------------------------------------------------------------------------------------

En situation ur 4 perspektiv

Situation: En man stiger av en buss, snubblar, ser sig omkring generad och ser en kvinna som ler.

-----------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Flytta på er människor, gud vad jag hatar människor, tänkte han. Han klev stressad ut ur bussen och med hans vanliga tur så snubblade han och föll ner på knä precis utanför bussdörrarna. Ohhhh, suck så pinsamt nu stirrar alla på mig, så typiskt och bara för att jag har bråttom också. Samtidigt som han tog sig upp sig ser han en kvinna som ler mot honom och ler. Jag hatar människor, titta på henne hon ler åt mitt elände.

-----------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Hon undrade över vad hon skulle göra idag, hon hade en skrivövning som skulle handla om staden. Medan hon stod där i gatukorsningen och väntade på att det skulle bli grönt så kom buss 52 och stannade på busshållplatsen. Hon tittade på vilka människor som klev av. Oj, en man snubblade av bussen och föll på sina knän men det verkade ha gått bra för han tog sig snabbt upp igen. Han tittade åt hennes håll så hon log mot honom som en bekräftelse på att det hade gått bra för honom.

-----------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Kalle: - Vad ska du göra i imorgon? det är lördag imorgon, vet du.

Olle: - Jag ska hälsa på morsan, hon är lite skranglig så jag måste dit.

Kalle: Åh fan, det låter inte bra.

Olle: - Nej, dom ringde imorse och sade att hon hade frågat efter mig.

Kalle: Kolla där Olle, kolla på 52:an, ser du han, han dratta i backen, hahahahahahaha!

Olle: - Hahahahahahaahahaaaaaaa! Det såg jävligt roligt ut, kan man inte få en repris, hahahahahaaa.

Kalle: - Hahhaaaha kolla han tittar åt höger och vänster, tror att någon fruntimmer har sett honom dratta i marken, ja, fruntimmer vill inte ha gubbar som inte kan stå på benen, hahhahhaaaa, bortgjord! Titta! Hon därborta skrattar också åt honom.

Olle: - Jaaaaa, vi vet allt om det där att fruntimmer inte vill ha gubbar som inte står på benen, eller hur! Hahhahhaaaaa, ge mig flaskan, nu är det min tur.

-----------------------------------------------------------------------------------------------------------------

1 timme kvar av passet, jag är helt slut. Jag kan inte förstå varför passagerna är så stressade och stingsliga. Är det här vad som människan har utvecklats till? Jag börjar tappa hoppet om mänskligheten faktiskt. Även om jag är trevlig och ler mot dom när de kliver på bussen så ser merparten sura ut och klagar på att jag är sen. Det är bara klaga, klaga, klaga som gäller i det här landet, varför är folk så missnöjda. De borde vara tacksamma, bortskämda det är vad de är. Stanna-lampan lyser jag får stanna här framme, inte konstigt att jag är sen med alla vägarbeten och folk som ska åka buss 500 meter istället för att gå den korta sträckan. Den moderna människan är lat. Stannar här, öppna dörrarna, lite snabbare kanske så att alla bryter benen. Ojdå, han snubblade där, hur går det för honom? Nu kommer jag säkert att bli stämd för att han snubblade och skadade sig när han gick av min buss. Han står upp, borstar av sig, okej, det verkar ha gått bra, skönt. Stänger dörrarna, blinkar kör ut. Titta hon ler mot honom, det kanske finns hopp om mänskligheten ännu.

-----------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Parafras på Lars Ahlins ”Kommer hem och är snäll”

Somphan kom hem lite senare än vanligt idag från jobbet på hotellet där hon städade. Hon gruvade sig för att komma hem idag. Hon var en timme försenad. Hon kunde inte rå för att pendeltåget hade varit sent, dessutom hade det varit jättelång kö i thai-affären. Han skulle säkert vara hemma när hon kom och han skulle inte vara glad. Hon fick aldrig, aldrig komma hem sent. Han kontrollerade varje steg hon tog. Det hade hänt en gång tidigare och det hade inte gått bra, hon mindes det alldeles för väl. Om modern hemma i Thailand bara visste hur hon hade det här i Sverige med Lars, så skulle hon få åka hem, men vem skulle isåfall tjäna pengar så att de där hemma hade det bra. Modern tog hand om hennes 5-åriga dotter Sucki och det var Somphans ansvar att skicka hem pengar varje månad. Ingen visste hur hon hade det med Lars förutom Simkha, en arbetskollega som hade en liknande situation.

Nu satte hon nyckeln i låset, vred om och öppnade sakta dörren. Inget ljud hördes.

- Lars, Lars du hemma? sade hon på thai-svenska.

Inget svar, kanske han inte hade hunnit hem, vad skönt. Snabbt ta av sig jackan. Tända i köket, sätta på lite musik och börja koka vatten. Då skulle han inte märka att hon hade varit sen. Precis när hon var på väg in i köket med matkassen så öppnade sig sovrumsdörren och hon frös till is. Ut kom Lars och han såg inte glad ut.

- Hej! Jag lite sen, tåget sen och det var jättelång kö i thai-affären men jag köpa allt och tänker vi skulle ha mysigt ikväll, sade hon nervöst och fortsatte in i köket.

- Jaså, det säger du, jag tror inte på dig, sade han argt och med eftertryck på varje ord. Jag tror att du har varit ute med din kompis Simkha och pratat en massa skit om mig, det är vad jag tror.

- Nej det är inte så, jag lovar, du behöver inte vara arg Lars, jag älskar dig jag pratar inte skit om dig. Du är min man, du tar hand om mig. Snälla Lars vara snäll nu. Somphan är snäll, Somphan laga mat, okej? Lars sitta titta på TV och Somphan fixa en whisky till min man.

- Jävla kärring, tror att du kan komma hit och bestämma vad jag ska göra, gå och titta på TV, jag bestämmer själv om och när jag vill titta på TV. Du ska fanimej bara hålla käften och göra vad fan jag säger till dig, hördu det? Du ska vara tacksam att jag har tagit dig hit till Sverige! Om det inte var för mig så skulle du fortfarande gå omkring och hora i Phuket och sära på benen för några bath.

- Förlåt förlåt Lars, jag menar inte så, det är klart du bestämma vad du vill göra, jag hålla käften, ok? Du har rätt, jag tacksam du tog mig till Sverige, ingen fara jag fixa till dig whisky, vill du ha whisky?

- Först ska du lära dig att aldrig komma försent igen, det är JAG som bestämmer i det här huset, HÖR DU DET!

- Ajjjjjjjjjjj LARS! Inte dra i håret, inte så hårt Lars, snälla snälla snälla, det gör ont det gör ONNTTTTTT! LARS LET GO OF ME!! Please, please, I will never never again be late, I promise. I PROMISE. No don´t hit me in the face AAAAAAJJJJJJJJ please not again NOOO! My nose, help me my nose, I think it’s broken, LOOK AT ALL THE BLOOD LARS! No more hitting Lars, PLEASE PLEASE! AJJJJJ, my stomach MY STOMACH! LET GO OF ME NOW!! Please let me go, no more, no more, no more hitting.

- So, now you know who the boss is! I’M THE BOSS! Gå nu och tvätta av dig och ge mig min whisky, jag ska titta på TV, och du…snabba dig!

- Ja, Lars, snyftade hon och gick sakta mot toaletten, framåtböjd av smärtan i magen. Ja, Lars you are the boss, tårarna rann nerför kinderna.

---------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Ett halvt ark papper - novell av August Strindberg

Sista flyttningslasset hade gått; hyresgästen, en ung man med sorgflor på hatten, vandrade ännu en gång genom våningen för att se om han glömt något. - Nej, han hade icke glömt något, absolut ingenting; och så gick han ut, i tamburen, fast besluten att icke mer tänka på det han upplevat i denna våning. Men se, i tamburen, invid telefonen, satt ett halvt ark papper fastnubbat; och det var fullskrivet med flera stilar, somt redigt med bläck, annat klottrat med blyerts eller rödpenna. Där stod det, hela denna vackra historia, som avspelats på den korta tiden av två år; allt han ville glömma stod där; ett stycke mänskoliv på ett halvt ark papper.
Han tog ner arket; det var sådant där solgult konceptpapper, som det lyser av. Han lade det på salskakelugnens kappa, och lutad över detsamma läste han. Först stod hennes namn: Alice, det vackraste namn han då visste, därför att det var hans fästmös. Och numret - 15 11. Det säg ut som ett psalmnummer i kyrkan. Därpå stod: Banken. Det var hans arbete. det heliga arbetet, som gav brödet, hemmet och makan, grunden till existensen. Men det var överstruket! Ty banken hade störtat, men han hade räddats över på en annan bank, dock efter en kort tid av mycken oro.
Så kom det. Blomsterhandeln och hyrkusken. Det var förlovningen, då han hade fickan full av pängar.
Därpå: möbelhandlarn, tapetserarn: han sätter bo. Expressbyrån: de flytta in. Operans biljettkontor: 50 50. De äro nygifta och gå på Operan om söndagarna. Deras bästa stunder då de själva sitta tysta, och råkas i skönhet och harmoni i sagolandet på andra sidan ridån.
Här följer ett mansnamn, som är överstruket. Det var en vän, som nått en viss höjd i samhället, men som icke kunde bära lyckan, utan föll, ohjälpligt, och måste resa långt bort. Så bräckligt är det!
Här synes något nytt ha inträtt i makarnes liv. Det står, med en fruntimmershand, och blyertspenna: "Frun". Vilken fru? - Jo, den med den stora kappan och det vänliga deltagande ansiktet, som kommer så tyst, och aldrig går genom salen, utan tar korridorvägen till sängkammaren.
Under hennes namn står Doktor L.
För första gången dyker här upp namnet på en släkting. Det står "Mamma". Det är svärmodren, som diskret hållit sig undan för att icke störa de nygifta, men nu påkallas i nödens stund, och kommer med glädje, efter som hon behövs.
Här börjar ett stort klotter med blått och rött. Kommissionskontoret: jungfrun har flyttat, eller skall en ny anställas. Apoteket. Hm! Det mörknar! Mejeribolaget. Här rekvireras mjölk, tuberkelfri.
Kryddbon, slaktarn etc. Huset börjar skötas per telefon; då är husmodren icke på sin plats. Nej. Ty hon ligger till sängs.
Det som sedan följde kunde han icke läsa, ty det börjar skymma för hans ögon, som det måtte göra för den drunknande på havet, när han skall se igenom salt vatten. Men där stod: Begravningsbyrån. Det talar ju nog! - En större och en mindre, underförstått, kista. Och i parentes var skrivet: av stoft.
Sedan stod där intet mer! Stoft slutade det med; och det gör det.
Men han tog solpapperet, kysste det och lade det i sin bröstficka.
På två minuter hade han genomlevat två år av sitt liv.
Han var icke böjd, när han gick ut; han bar tvärtom sitt huvud högt, som en lycklig och stolt människa, ty han kände att han dock ägt det skönaste. Hur många arma, som aldrig fått det!

Novell - Mötet

Hon öppnade ena ögat, visste inte riktigt var hon var någonstans. Nu kom hon ihåg var hon var, på Ekerö eller rättare sagt på Färingsöanstalten på Ekerö. I Svartsjöland. Hon rätade upp sig i sängen och såg sig omkring i sin cell. I den fanns sängen, ett skrivbord, en stol och en tv. Hon hade anlänt dit med transport dagen innan, direkt från Kronobergshäktet och två plitar eller rättare sagt kriminalvårdare hade tagit emot henne. Hon hade blivit fråntagen alla sina ägodelar utom cigaretterna och tändaren. Hon hade blivit visiterad av den kvinnliga pliten och fått information om vilka förhållningsregler som gällde samt fått sina anstaltskläder, sina egna kläder fick hon inte använda. De var väl okej för att vara fängelsekläder, enfärgade mörkgröna t-shirts, byxor, underkläder och vita gympaskor, det stod KVV på dem. Pliten berättade att hon skulle vistas första veckan på intagningsavdelningen för att sedan slussas vidare in till den ordinarie avdelningen, detta för att först acklimatiseras till anstaltens miljö. Kan man acklimatiseras till anstaltsmiljö? tänkte hon.

På intagningsavdelningen fick endast 12 vistas åt gången. Plitarna sade att det var totalt 43 intagna och att hon skulle få mer information när hon hade tilldelats en kontaktperson vilket skulle ske under veckan som kom. Hon hade visats runt på de gemensamma utrymmena, träningslokalen, matsalen, verkstaden, besöks- och urinprovstagningsrummet. Där hade hon fått lämna ett urinprov för att fastställa att hon inte hade droger i kroppen, vilket hon inte hade nu, hon hade inte tagit något sedan hon hade blivit häktad för 2 månader sen. Den kvinnliga pliten informerade om att oannonserade urinprov togs alltid när man återkom från permissioner, slumpmässiga prover togs 2 gånger i veckan samt vid misstanke om påverkan.

Så här är det att sitta på anstalt hade hon tänkt och det är säkert bara början. Hon gruvade sig för att slussas vidare in till den ordinarie avdelningen. Väggarna i hennes cell var vita och kalla, några innan henne hade ristat in kraftuttryck på skrivbordet, det var klotter lite här och där men inte så farligt. Det fanns ett litet fönster i cellen så det kom in ljus, det var skönt tänkte hon då kunde man i alla fall uppfatta om det var natt eller dag. Cellen var kanske 10 kvm, hur skulle hon kunna leva inom dessa väggar i 1½ år, hur skulle det gå till? Hon sänkte blicken och grät en stund, så tog hon sig samman och steg upp. Klockan var 6.45, klockan sju skulle pliten komma och väcka henne och alla andra, sen skulle hon äta frukost och tillbaka till avdelningen. Hon hoppades få träffa sin kontaktperson idag för att få veta när hon kunde få besök av sin mor, hon behövde träffa sin mor, hon behövde tröst. Hon var så fruktansvärt trött på allt, hon var nedstämd och det bådade inte gott. Hon ville inte hamna i en depression medan hon var på anstalt.

Pliten låste upp hennes dörr klockan sju och hon duschade snabbt i det gemensamma duschrummet, hon kände sig otrygg. En av tjejerna kom fram till henne vid frukosten, hade presenterat sig som Eleni, hon satt inne för narkotikabrott, ”det är ok här”, hade hon sagt till henne. Det var inte hennes första vistelse på Färingsö, ”nej, för fan” hade Eleni sagt ”jag är stamkund, det här är tredje gången” hon skrattade högt. ”Håll käften” hade en annan av internerna skrikit åt henne, ”äh håll käften själv” hade Eleni skrikit tillbaka med hård ton, och lagt till ”akta dig för mig, jag är inte vem som helst”. Den andra internen hade tystnat. Hon hade snabbt fått i sig två smörgåsar och det svarta beska kaffet och försökt vara osynlig när hon reste sig och gick tillbaka till cellen. Eleni följde henne tätt i häl. Det verkade som att Eleni ville vara hennes kompis här på anstalten men hon visste att hon inte kunde lite på någon här inne innanför murarna. Det fanns många andra personligheter inne på intagningsavdelningen bl.a. zigenerskan Romi som var 25 år och Teddy som var lika gammal som hon själv, 22 år. Båda de satt inne för stöld, de definierade sig som småtjuvar.

Det pratades mycket i tv-rummet om hur det var inne i den ordinarie avdelningen och om plitarna. ”Akta dig för gubben Hasse, han brukar ta tjejerna till källaren, han hungrar efter kärlek”, sade Eleni. ”Om du ska ha hjälp med något viktigt så prata med hårda Elisabeth, henne kan man inte manipulera, hon är en människokännare, hon följer reglerna men kommer att hjälpa dig med det du har rätt till. Hon är schysst, respekt liksom” sade Eleni. Teddy som hade varit på Färingsö i tre dagar redan berättade att någon hade sagt till henne att det satt flera stycken inne för mordförsök, det var allvarliga saker och att man skulle akta sig för brödknivarna i matsalen, man visste aldrig var de kunde hamna någonstans. Det var bäst att hålla sig på sin kant och att inte störa de gamla rävarna, det ville säga att inte stå i vägen för internerna som hade den verkliga makten inne på anstalten. ”Kvinnor är värst” sa Eleni ”de hugger en i ryggen när du minst anar det”. Skräckslagen hade hon flytt till sin cell, stängt dörren och krupit in i ett hörn, där satt hon ett långt tag och stirrade apatiskt in i väggen.

Någon hade knackat på dörren, det var en annan kvinnlig plit, hon hade presenterat sig som Heidi och informerat om att hon skulle få träffa sin kontaktperson idag efter lunchen. ”Okej” hade hon svarat och låtsats att hon mådde bra, ”Jag kommer och hämtar dig klockan 13” sade Heidi. Hon hade knappt fått i sig i någon mat, hon var så rädd hela tiden, hon hade satt sig med ryggen mot väggen så att hon hade ryggen fri, ingen kunde komma bakifrån. Hur skulle hon överleva 1½ år på den här platsen? Hon hade svårt att andas och försökte lugna sig genom att räkna till 100 om och om igen. Efter lunchen sprang hon nästan tillbaka till sin cell, där var hon trygg. Där satt hon och funderade på hur det kunde ha blivit så här. Hon kom från en bra familj, hennes mor var läkare och hennes far var präst, hon var enda barnet, hon hade alltid bott i villa och åkt på årliga utomlandsresor. Gått på finskola på Östermalm och alltid varit bjuden på fester med halv- och helkändisar. Hon var någon. Det var efter att hon hade börjat umgås med Harry som allting gick åt helvete. För mycket festande och tyngre droger hade kommit in i bilden. Eftersom Harry bjöd tackade man inte nej hade hon tänkt då. Harry var en häftig snubbe, snygg, vältränad, hade massor med pengar och en Ferrari, vad mer kunde en flicka önska sig. Han hade valt henne och rätt snabbt så hade allt flippat ur, hon var fast i en ond cirkel av droger. Samtidigt sålde hon droger som Harry försåg henne med, hon hade blivit en langare. Hon kände ett rus av spänning och välbehag, snuten skulle aldrig ta henne, ingen kunde misstänka vad hon höll på med. Trots att Harry hade varnat henne att hon skulle vara försiktig och inte prata bredvid mun hade hon inte lyssnat. Hon visste inte att någon hade tjallat till snuten och för två månader sedan hade de tagit henne mitt i en försäljning. Hon skulle egentligen ha fått 2 år för grovt narkotikabrott men domaren hade dömt till 1 ½ år på grund av hennes låga ålder. Hon borde vara glad, istället grät hon tyst.

Heidi kom och hämtade henne kl. 13.05 och de gick bort till en annan del av anstalten. ”Hej här kommer jag med din nya klient” sade Heidi till någon bakom dörren. ”Då lämnar jag dig här hos Kristian, jag kommer och hämtar dig när ni är klara” sade Heidi och gick. Hon tittade på Kristian. Herregud! Det var Kristian! Den Kristian som hon hade haft en sommarromans med för 3 år sedan, hoppas han inte känner igen mig, hoppas, hoppas, hoppas. Han tittade oberörd på henne och sade ”Hej, jag heter Kristian och är din kontaktperson här på Färingsö, varsågod och sitt så ska jag berätta för dig om hur det kan vara att sitta av sin strafftid här på Färingsö”. Under timmen som gick försökte hon se i hans ansikte om han låtsades inte känna igen henne men nej, han verkade inte komma ihåg henne. Hon var tydligen inte värd att komma ihåg. Hon hörde knappt hälften av vad han hade sagt och sade till honom när tiden var slut att hon behövde träffa honom snart igen då det var svårt att komma ihåg allt han hade sagt. ”Okej, jag förstår att det är mycket information att ta in på en gång, du får en ny tid på onsdag så går vi igenom allt en gång till”. ”Okej” hade hon sagt och de hade skakat hand. Heidi hade kommit och eskorterat henne tillbaka till avdelningen. Hon befann sig i dvala, avskärmad från sig själv och omvärlden, innesluten i en kokong av bomull. Han hade inte kommit ihåg henne. Hon var ingen.

Slut

Novell - Vårkväll

Vintern hade varit lång, mörk och kall, hon hatade vintern. HATADE den. Nu hade dagarna äntligen börjat bli ljusare och snön hade smält bort. Marken låg kall och bar, inte ett enda grönt grässtrå i sikte…än. Allt var grått och brunt. Dock lyste solen och det verkade som att det skulle kunna bli den första vårdagen.  I och med att det var lördag så kom det ingen post, detta var inget hon oroade sig över då det ändå aldrig kom någon post, i alla fall ingen rolig post, bara räkningar och reklam. Dagen gick sin gilla gång, under förmiddagen såg hon repriser på tv och på eftermiddagen hade hon promenerat med grannen en stund.

Grannen hade pratat om sin son och svärdotter om hur besviken hon var på att han hade gift sig med den där som hon uttryckte det. ”Kan du tänka dig” hade grannen som heter Ulla sagt, ”hon säger att de inte kommer att skaffa några barn, att hon aldrig velat ha barn och att min son skulle ha vetat om detta innan de gifte sig! Hon är inte klok, alla vill ju ha barn, ALLA KVINNOR vill ha barn, det ligger i generna! Herregud, hon är helt galen, säger att hon vill resa och se världen, inte sitta fast vid spisen och baka bullar i 20 år. Meningen med livet för en kvinna är att få barn, vad är det annars för mening?” sade grannen uppfodrande och tittade på henne, ville ha medhåll.

Hon själv sade inget, hummade lite bara. Det som var bra med Ulla var att hon egentligen inte förväntade sig någon dialog utan ville bara prata av sig, det var envägskommunikation och det var ok. Det var skönt att ha sällskap på promenaden och hon var duktig på att lyssna. Det var därför som Ulla gillade henne så mycket trodde hon själv, för att hon var duktig på att lyssna.

De promenerade förbi parken och lekplatsen, många föräldrar var ute med sina barn denna vackra dag. Förbi Ica Maxi och igenom kolonistugorna ända bort till sjön. Det låg fortfarande en tunn ishinna på vattnet men om det skulle fortsätta vara soligt några dagar till skulle det snabbt försvinna. Ulla pratade och pratade och hon nickade och hummade. Ulla var 40-talist och hade mycket bestämda åsikter om både det ena och det andra, det skulle vara på ett visst sätt, annars fick det vara. Ibland kunde hon utbrista i något sådant som ”gudars skymning!” Hon visste inte riktigt vad Ulla menade med detta men tolkade som att det var istället för herregud! eller något liknande kraftuttryck. Hon tyckte om Ulla trots alla hennes fördomar och 40-talistiska prat, det var roligt att lyssna på henne. De skrattade också ibland, mest åt Ullas man Göran. Ulla berättade ofta anekdoter om honom.

”Vet du vad Göran gjorde igår?” Och sen börjar hon berätta, då och då undrar Ulla högt varför hon fortfarande är tillsammans med Göran, hon berättar att de har ett platoniskt äktenskap och att hon egentligen inte vill vara med honom längre. Sonen är vuxen och hon och Göran har inget gemensamt längre och har kanske aldrig haft något gemensamt. Hon är sorgsen ibland och gråter öppet men tar sig samman och fortsätter att vara tillsamman med Göran. Han dricker mycket. Ulla har det inte så lätt, ibland sover hon över hos henne. Vad ska man annars ha grannar till?

Dagen led mot sitt slut och ingen hörde av sig på hela dagen, inte för att hon väntade sig några samtal för vem skulle ringa henne? Hon var en ensam själ, hade typ bara Ulla egentligen om hon tänkte efter. Hon satte på vattenkokaren, tog fram den vackra tekoppen från Hälsingland, tepåsen, sockret och mjölken. Hon hällde i det varma vattnet och lät det stå 5 minuter. Under tiden satte hon på låten ”The way you look tonight” med Tony Bennet på repeat, hon älskade den sången och även filmen ”My best friends wedding”. Hon kom inte längre ihåg hur många gånger hon hade sett den och hur många tårar hon gråtit till den. Åhhh, hon var så himla känslig nu för tiden, hon var tvungen att tänka efter vilka filmer hon tittade på annars kunde det lätt bli översvämning i soffan.  Hon tog koppen och satte sig vid köksbordet tittade ut på den tomma avstängda parkeringsplatsen. Det hade kommit en lapp i brevlådan att det skulle byggas en trevåningsfastighet där parkeringen låg.  

Hon tänkte på att hon ej hade någon som skulle sakna henne om det hände henne något, ja förutom Ulla då. Hon var egentligen storasyster och hade en bror men de hade ingen kontakt, ja han hade väl aspberger eller något annat neurologiskt tänkte hon, det som inte syns finns inte, det är jag det. Det var det hon var för honom, OSYNLIG, många gånger hade hon pratat med honom, till och med skrivit till honom och berättat hur hon kände och upplevde deras relation, hoppades att det skulle bli tydligt för honom och att det skulle leda till en förändring men det enda han sade var ”inga problem, allt är bra” och sen återgick allt till samma gamla mönster. Hon hade gett upp nu, hon ville inte längre vara ett offer och gråta sig till sömns för att hon inte kunde förstå vad hon hade gjort för fel. Varför hon inte dög åt honom.  Hon hade inte gjort något fel, hade tvärtom försökt få en bättre relation med honom men det var tydligt att det inte var välkommet från hans håll.

”Someday when I´m awfully low” sjöng Tony i bakgrunden medan hon slurpade på sitt varma te. Hon tänkte tillbaka på honom med stort H, det var snart 2 år sen det hände. DEN HEMSKA DAGEN då polisen kom och berättade att han hade förolyckats, hon blundade hårt, kunde inte tänka på det ens, ville inte tänka på det. Hon harklade sig, pressade tillbaka tårarna, det här var deras låt ”there is nothing for me but to love you”, hon andades djupt och suckade högt, livet kan förändras så snabbt. Klockan började närma sig middag och hon var klar med sin te, hon stängde av Tony och började med middagen. Vad skulle hon hitta på idag? Vad hade Ulla sagt om middagen? Jo, nu kom hon ihåg vad Ulla hade sagt ”till middagsfärsen skalade jag lök och ögonlocken skavde och fånades”. Det fick bli spaghetti med köttfärssås helt enkelt. Då kunde hon skylla sina tårar på löken.

Maten var god, hon hade verkligen lyckats med köttfärssåsen, hon hade ätit för mycket såklart så nu var hon rund som en boll om magen. Hon hade diskat och plockat undan, det var skönt att ha saker att göra. Hon satte på teven, klockan var 21.10 enligt dvd-spelaren, det var mörkt ute och det blåste kraftigt. På Rapport hade de sagt att det skulle bli storm, vårstorm. Hon hämtade sin rosa kofta i hallen, den som alltid håller henne varm och trygg. På vägen tillbaka tog hon en sväng in i köket och hämtade några värmeljus för att tända i vardagsrummet, det blir mysigt, ”det är lördagsmys idag” sade hon högt till sig själv. Hahahaha hon skrattade, nu hade hon börjat prata med sig själv också, härligt. NUTCASE! Soffan var mjuk och skön, kanske skulle hon skaffa sig en katt, då skulle hon inte vara så ensam, det var mysigt med katter. Hon hade haft katt i sin barndom men hon hade sörjt hårt när katten hade blivit gammal och sjuk och de hade blivit tvungna att avliva den, hon fick tårar i ögat bara av att tänka på den. Ja ja, hon får se. Zapp…zapp…zapp…det är som den där Bruce Springsteen låten ”57 channels and nothin’ on” …zapp tv4…en scen där en hisslampa skär sig på kvällshimlen vad är det för program? Kan det vara en dokumentär? Kanske…. nej, nästa…zapp…en kvinna gråter, någon är död…nej…räcker med gråt för idag nästa…zapp…Fastnade framför något som såg ut som en film, mörk tät dimma och en kvinna som väntar på någon, plötsligt ur den täta dimman kommer ett barn fram. ”Kom nu” ropar kvinnan upprepade gånger så vänder hon sig om och går in i huset. Barnet kommer äntligen in i huset, svettvåt och flämtande med en påse frusna fåglar. Kvinnan tittar på barnet och innehållet i påsen och skriker hjärtskärande. Oj, det är en skräckfilm! Det ville hon inte titta på, hon brukade titta på det när hon var yngre men nu för tiden hade det tappat sin glans. Zapp…blöjreklam…zapp…ölreklam…zapp…engelsk deckare Midsomer morden, hon älskade den här serien, utmärkt att titta på en blåsig mörk och kall vårkväll i landet lagom.

Slut

Sonnet 116 by William Shakespeare

 Let me not to the marriage of true minds
Admit impediments. Love is not love
Which alters when it alteration finds,
Or bends with the remover to remove:
O no! it is an ever-fixed mark
That looks on tempests and is never shaken;
It is the star to every wandering bark,
Whose worth's unknown, although his height be taken.
Love's not Time's fool, though rosy lips and cheeks
Within his bending sickle's compass come:
Love alters not with his brief hours and weeks,
But bears it out even to the edge of doom.
If this be error and upon me proved,
I never writ, nor no man ever loved.

 

 

 

 

 

Dadaism

Greit so fo

Schunga schung

Loboto labimi

Zick zack zuck

Stressgången

Stressa, stressa, stressa igenom gången

Stressgången har många

hemligheter i sina väggar

Om den hade en röst

skulle den säkert tala om

för oss vad förbipasserande tänker på

till exempel

- Jag ska gå och träna

och sen ska jag laga middag

- Varför gör han sådär mot mig

han är elak, varför slår han mig?

- När jag blir stor ska jag

tjäna mycket pengar

och bara åka helikopter

- Huvudet sprängs

i tusen bitar

- Julklappslista: en röd bil

och Star Wars Dödsstjärna från Lego

- Imorgon ska jag hoppa framför tåget

jag skriver brevet idag.

Tanka

Grön fågel lyfter
Röd fågel sänker blicken
Himlen öppnar sig
Nattlivet väcker blommor
som betraktar kärleken

Haiku

Full blom rosa ljus
Paddan sjunger i skuggan
Längtar efter natt

Haiku

Björken talar nu
att hösten är nära så
bär oss i land här