- Du, låt oss ha en trevlig helg tillsammans, vi lämnar allt det negativa här i bilen och går ut och njuter av helgen, hade han sagt.
- Ok, du har rätt, förlåt, jag vet inte vad jag sysslar med ibland. Jag har känt mig konstig på sistone. Ibland känns det som att jag inte har koll på vad jag håller på med. Förlåt för allt tjat och bråk. Jag vet inte vad som händer med mig.
- Det är ok, vi glömmer det, kanske vi ska boka in en läkartid om du känner dig orolig? Jag kan följa med dig, om du vill såklart.
- Ja, det är kanske bra, jag gör det på måndag.
De hade kyssts en lång stund, endast deras djupa andetag och ljudet av när deras läppar möttes hördes i tystnaden.
När de hade öppnat bildörrarna hade skogsljuden framträtt, fåglarna kvittrade, träden vajade sakta av den ljumma brisen, det knarrade lite här och där. Medan de öppnade bagageluckan hördes ett högt frustande bakom dem. De hoppade till, ljudet var så nära, de tittade skräckslagna på varandra och vände sig sakta om. Ungefär 20 meter ifrån dem stod skogens konung, en åttataggare och stirrade på dem. De rörde sig inte, de kunde höra älgen frusta, de såg hans mörkbruna ögon stirra på dem. Just när det såg ut som att älgen skulle till att ta ett steg framåt och anfalla dem så vädrade han något i luften och vände tvärt in i skogen. De andades ut, tittade på varandra, kramades och skrattade högt av lättnad.
- Det var nära, hade han sagt.
- Verkligen, jag trodde han skulle attackera oss, eller hur! Vilken början på helgen, skrattade hon.
- Hmmm, det blir något att lägga till i minnesboken och förhoppningsvis har helgen bara börjat, hade han sagt till henne och gett henne en blinkning. Hon hade blinkat tillbaka och lett.
De hade hjälpts åt med att plocka väskan och kylboxen ur bilen och gått på den smaragdgröna mossan upp till stugan. Den var mjuk och påminde honom om när han som barn hade varit på mormor och morfars lantställe och plockat blåbär, deras långa skogsvandringar när mormor hade skrämt upp honom med sagor om troll och skogsväsen. Älskade mormor.
Det hade börjat skymma och medan han hade börjat med att fixa med maten och dukat så hade hon tagit fram värmeljusen och placerat dem på väl uttänkta platser för bästa myseffekt. Hon var proffs på detta eftersom hon jobbade som mäklare.
De hade ätit och druckit gott, vinflaskan hade tagit slut och de hade förflyttat sig från matbordet till den krämfärgade fluffiga mattan och de mjuka kuddarna framför den varma sprakande brasan, flammorna lekte kurragömma med varandra. Ibland fladdrade ljusen till lite och väggklockan tickade sakta framåt, tick tack tick tack. De hade druckit champagne framför brasan och pratat om allt möjligt, ibland hade de bara suttit där tysta i samförstånd medans Eva Cassidy sjöng i bakgrunden.
Han älskade henne, denna underbara kvinna. Men hon hade rätt, det var något som hade förändrats hos henne, något var fel. Det hade blivit tydligare de senaste veckorna och han ville egentligen inte medge det, men han hade börjat bli lite rädd för henne. Speciellt efter den senaste incidenten då han hade vaknat mitt i natten av hennes tunga flåsande. Han hade trott att hon hade en mardröm men upptäckt att hon satt upprätt i sängen med öppna ögon, omedveten om honom, stirrande rakt fram som hypnotiserad och flåsade tungt. Sedan hade hon börjat mässa något som han inte förstod. Han hade sagt hennes namn men hon hade inte reagerat, han antog att hon pratade i sömnen och vågade inte väcka henne. Efter något som kändes som en evighet hade hon slutat mässa och lagt huvudet på kudden igen. Hon sov lugnt. Det enda som han hade hört efter det var hans egna snabba hjärtslag, grannen som hade spolat och långt där borta en polissiren. Efter ett tag hade han somnat om men det var svårt att glömma det som hade hänt. Han vågade inte ta upp det med henne men om han följde med på läkarbesöket så kunde han ta upp det där.
Klockan på stugans vägg tickade, tick tack tick tack. Klockan tickade inte hemma, de hade en elektrisk själlös väggklocka hemma. Han skulle köpa en ny klocka på måndag, en riktig klocka med själ, tänkte han och log. Hon smekte hans arm.
- Vad tänker du på?
- Att jag ska köpa en klocka på måndag som tickar.
- Jaha, okej, hade hon sagt och lett tillbaka.
Samtidigt hade hon lyft sitt glas och druckit den bubblande vätskan. Han kunde höra hur bubblorna krossades när de åkte ner i henne strupe. Hon njöt.
Klockan var nästan två på morgonen när de hade gått och lagt sig, trötta men nöjda över en bra start på helgen. Utanför hade mörkret lagt sig som ett sammetstäcke, stugan åstadkom egna små ljud ibland, knarr knnarr. Brasan sprakade lugnt.
Han kom inte ihåg att han hade somnat men vaknade av att han frös. Sömndrucken tittade han med ett öga på var täcket var, kände efter med en hand när han upptäckte att hon inte var i sängen. Hon låg inte bredvid honom, var är hon? tänkte han. Nu var han klarvaken, det var mörkt i rummet, han spetsade öronen, försökte höra var hon var. Var hon helt enkelt på toaletten? Han höll på att skrämma upp sig själv i onödan, men gud vad kallt det var i rummet. Han hörde inga ljud och nu började han bli rädd. Han hade hittat täcket på golvet och svept den omkring sig, han hade gåshud, han darrade där han stod.
- Eva! EVA! Var är du?
Inget gensvar, han hade märkt att det kom ut rök ur munnen när han ropade. Det måste vara under 10 grader här inne tänkte han. Det kom en strimma månljus genom fönstret. Hans ögon hade vant sig nu vid mörkret och han kunde se stolen, byrån, sängen och……var det nånting där borta i hörnet? Han kisade med ögonen och såg två röda ögon som tittade tillbaka på honom, han skrek högt AAAAHHHHHHH! och började backa, backa in i vad tänkte han, vart är jag på väg och VAD ÄR DET DÄR?
- EVA, EVA! ropade han nu skräckslagen, hoppades på att Eva skulle öppna dörren och att de röda ögonen i hörnet skulle försvinna.
Ingen Eva svarade tillbaka eller kom. Han var ensam med de röda ögonen. Han funderade på hur han skulle ta sig ut ur rummet men det skulle vara omöjligt då de röda ögonen följde varje steg han tog, han skulle inte hinna ta sig ut genom dörren innan han hade blivit attackerad av vad det där nu än var. Vad som var säkert var att det inte var bra. VAR I HELVETE ÄR EVA! Då kom han på att de röda ögonen kanske redan hade tagit henne och att hon låg på andra sidan av sängen …………… död. NEJ!NEJ!NEJ!
Väggklockan tickade, tick tack tick tack. Hela livet skulle ta slut här i detta rum i denna röda stuga med vita knutar mitt i Småland. Så bisarrt och meningslöst. Varelsen i hörnet reste på sig och de röda ögonen hamnade i samma ögonhöjd som han själv, han kunde urskilja varelsens kropp, övre hälften såg ut som en varg och nedre hälften verkade bestå av två ben eller var det hästhovar? Klapp klopp klapp klopp lät det när den sakta gick över trägolvet fram mot honom. Vad hade den på huvudet, horn? Nej, nu såg han att de rörde på sig, slingrade sig som tentakler. HERREGUD! HERREGUD! HERREGUD!
Jag måste drömma, jag drömmer, jag drömmer, tänkte han och blundade men öppnade snabbt skräckslaget ögonen igen. Nej, varelsen var inte borta, den var kvar och nu var det endast några meter mellan dem. De röda ögonen närmade sig sakta och han kunde inte göra någonting. Snart skulle allt vara över, ingen skulle hitta honom eller Eva, han tänkte på mormor och hennes sagor om troll och skogsväsen. Nu skulle du ha varit här mormor, du skulle ha älskat det här, han började skratta hysteriskt. Det fanns ingen väg ut ur det här, and now the end is near and so I face the final curtain, kunde han höra Frank Sinatra sjunga om och om igen i sitt huvud, but more, much more than this I did it my way.
Han klarade det inte längre, han klarade inte av att se döden i vitögat, han blundade, blundade hårt och skrattade hysteriskt samtidigt. Nu kände han varelsens andetag, han kände att den nosade på honom, suktade efter honom, snart, snart skulle det vara över. Han märkte hur något varmt strilade nerför hans ben och förstod att han hade kissat på sig, ett så oglamouröst och ovärdigt slut. Inte alls vad han hade tänkt sig men han hade aldrig tänkt att han skulle dö överhuvudtaget. Livet hade precis börjat och han hade Eva som han älskade, han brast i gråt och hans kropp skakade. Varelsen andades i hans öra nu, dreglade på honom, tentaklerna var slibbiga och slingrade sig runt honom. Han kunde känna dess doft, den var välbekant, den doftade Eva.
And now the end is here.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar