Novell - Mötet

Hon öppnade ena ögat, visste inte riktigt var hon var någonstans. Nu kom hon ihåg var hon var, på Ekerö eller rättare sagt på Färingsöanstalten på Ekerö. I Svartsjöland. Hon rätade upp sig i sängen och såg sig omkring i sin cell. I den fanns sängen, ett skrivbord, en stol och en tv. Hon hade anlänt dit med transport dagen innan, direkt från Kronobergshäktet och två plitar eller rättare sagt kriminalvårdare hade tagit emot henne. Hon hade blivit fråntagen alla sina ägodelar utom cigaretterna och tändaren. Hon hade blivit visiterad av den kvinnliga pliten och fått information om vilka förhållningsregler som gällde samt fått sina anstaltskläder, sina egna kläder fick hon inte använda. De var väl okej för att vara fängelsekläder, enfärgade mörkgröna t-shirts, byxor, underkläder och vita gympaskor, det stod KVV på dem. Pliten berättade att hon skulle vistas första veckan på intagningsavdelningen för att sedan slussas vidare in till den ordinarie avdelningen, detta för att först acklimatiseras till anstaltens miljö. Kan man acklimatiseras till anstaltsmiljö? tänkte hon.

På intagningsavdelningen fick endast 12 vistas åt gången. Plitarna sade att det var totalt 43 intagna och att hon skulle få mer information när hon hade tilldelats en kontaktperson vilket skulle ske under veckan som kom. Hon hade visats runt på de gemensamma utrymmena, träningslokalen, matsalen, verkstaden, besöks- och urinprovstagningsrummet. Där hade hon fått lämna ett urinprov för att fastställa att hon inte hade droger i kroppen, vilket hon inte hade nu, hon hade inte tagit något sedan hon hade blivit häktad för 2 månader sen. Den kvinnliga pliten informerade om att oannonserade urinprov togs alltid när man återkom från permissioner, slumpmässiga prover togs 2 gånger i veckan samt vid misstanke om påverkan.

Så här är det att sitta på anstalt hade hon tänkt och det är säkert bara början. Hon gruvade sig för att slussas vidare in till den ordinarie avdelningen. Väggarna i hennes cell var vita och kalla, några innan henne hade ristat in kraftuttryck på skrivbordet, det var klotter lite här och där men inte så farligt. Det fanns ett litet fönster i cellen så det kom in ljus, det var skönt tänkte hon då kunde man i alla fall uppfatta om det var natt eller dag. Cellen var kanske 10 kvm, hur skulle hon kunna leva inom dessa väggar i 1½ år, hur skulle det gå till? Hon sänkte blicken och grät en stund, så tog hon sig samman och steg upp. Klockan var 6.45, klockan sju skulle pliten komma och väcka henne och alla andra, sen skulle hon äta frukost och tillbaka till avdelningen. Hon hoppades få träffa sin kontaktperson idag för att få veta när hon kunde få besök av sin mor, hon behövde träffa sin mor, hon behövde tröst. Hon var så fruktansvärt trött på allt, hon var nedstämd och det bådade inte gott. Hon ville inte hamna i en depression medan hon var på anstalt.

Pliten låste upp hennes dörr klockan sju och hon duschade snabbt i det gemensamma duschrummet, hon kände sig otrygg. En av tjejerna kom fram till henne vid frukosten, hade presenterat sig som Eleni, hon satt inne för narkotikabrott, ”det är ok här”, hade hon sagt till henne. Det var inte hennes första vistelse på Färingsö, ”nej, för fan” hade Eleni sagt ”jag är stamkund, det här är tredje gången” hon skrattade högt. ”Håll käften” hade en annan av internerna skrikit åt henne, ”äh håll käften själv” hade Eleni skrikit tillbaka med hård ton, och lagt till ”akta dig för mig, jag är inte vem som helst”. Den andra internen hade tystnat. Hon hade snabbt fått i sig två smörgåsar och det svarta beska kaffet och försökt vara osynlig när hon reste sig och gick tillbaka till cellen. Eleni följde henne tätt i häl. Det verkade som att Eleni ville vara hennes kompis här på anstalten men hon visste att hon inte kunde lite på någon här inne innanför murarna. Det fanns många andra personligheter inne på intagningsavdelningen bl.a. zigenerskan Romi som var 25 år och Teddy som var lika gammal som hon själv, 22 år. Båda de satt inne för stöld, de definierade sig som småtjuvar.

Det pratades mycket i tv-rummet om hur det var inne i den ordinarie avdelningen och om plitarna. ”Akta dig för gubben Hasse, han brukar ta tjejerna till källaren, han hungrar efter kärlek”, sade Eleni. ”Om du ska ha hjälp med något viktigt så prata med hårda Elisabeth, henne kan man inte manipulera, hon är en människokännare, hon följer reglerna men kommer att hjälpa dig med det du har rätt till. Hon är schysst, respekt liksom” sade Eleni. Teddy som hade varit på Färingsö i tre dagar redan berättade att någon hade sagt till henne att det satt flera stycken inne för mordförsök, det var allvarliga saker och att man skulle akta sig för brödknivarna i matsalen, man visste aldrig var de kunde hamna någonstans. Det var bäst att hålla sig på sin kant och att inte störa de gamla rävarna, det ville säga att inte stå i vägen för internerna som hade den verkliga makten inne på anstalten. ”Kvinnor är värst” sa Eleni ”de hugger en i ryggen när du minst anar det”. Skräckslagen hade hon flytt till sin cell, stängt dörren och krupit in i ett hörn, där satt hon ett långt tag och stirrade apatiskt in i väggen.

Någon hade knackat på dörren, det var en annan kvinnlig plit, hon hade presenterat sig som Heidi och informerat om att hon skulle få träffa sin kontaktperson idag efter lunchen. ”Okej” hade hon svarat och låtsats att hon mådde bra, ”Jag kommer och hämtar dig klockan 13” sade Heidi. Hon hade knappt fått i sig i någon mat, hon var så rädd hela tiden, hon hade satt sig med ryggen mot väggen så att hon hade ryggen fri, ingen kunde komma bakifrån. Hur skulle hon överleva 1½ år på den här platsen? Hon hade svårt att andas och försökte lugna sig genom att räkna till 100 om och om igen. Efter lunchen sprang hon nästan tillbaka till sin cell, där var hon trygg. Där satt hon och funderade på hur det kunde ha blivit så här. Hon kom från en bra familj, hennes mor var läkare och hennes far var präst, hon var enda barnet, hon hade alltid bott i villa och åkt på årliga utomlandsresor. Gått på finskola på Östermalm och alltid varit bjuden på fester med halv- och helkändisar. Hon var någon. Det var efter att hon hade börjat umgås med Harry som allting gick åt helvete. För mycket festande och tyngre droger hade kommit in i bilden. Eftersom Harry bjöd tackade man inte nej hade hon tänkt då. Harry var en häftig snubbe, snygg, vältränad, hade massor med pengar och en Ferrari, vad mer kunde en flicka önska sig. Han hade valt henne och rätt snabbt så hade allt flippat ur, hon var fast i en ond cirkel av droger. Samtidigt sålde hon droger som Harry försåg henne med, hon hade blivit en langare. Hon kände ett rus av spänning och välbehag, snuten skulle aldrig ta henne, ingen kunde misstänka vad hon höll på med. Trots att Harry hade varnat henne att hon skulle vara försiktig och inte prata bredvid mun hade hon inte lyssnat. Hon visste inte att någon hade tjallat till snuten och för två månader sedan hade de tagit henne mitt i en försäljning. Hon skulle egentligen ha fått 2 år för grovt narkotikabrott men domaren hade dömt till 1 ½ år på grund av hennes låga ålder. Hon borde vara glad, istället grät hon tyst.

Heidi kom och hämtade henne kl. 13.05 och de gick bort till en annan del av anstalten. ”Hej här kommer jag med din nya klient” sade Heidi till någon bakom dörren. ”Då lämnar jag dig här hos Kristian, jag kommer och hämtar dig när ni är klara” sade Heidi och gick. Hon tittade på Kristian. Herregud! Det var Kristian! Den Kristian som hon hade haft en sommarromans med för 3 år sedan, hoppas han inte känner igen mig, hoppas, hoppas, hoppas. Han tittade oberörd på henne och sade ”Hej, jag heter Kristian och är din kontaktperson här på Färingsö, varsågod och sitt så ska jag berätta för dig om hur det kan vara att sitta av sin strafftid här på Färingsö”. Under timmen som gick försökte hon se i hans ansikte om han låtsades inte känna igen henne men nej, han verkade inte komma ihåg henne. Hon var tydligen inte värd att komma ihåg. Hon hörde knappt hälften av vad han hade sagt och sade till honom när tiden var slut att hon behövde träffa honom snart igen då det var svårt att komma ihåg allt han hade sagt. ”Okej, jag förstår att det är mycket information att ta in på en gång, du får en ny tid på onsdag så går vi igenom allt en gång till”. ”Okej” hade hon sagt och de hade skakat hand. Heidi hade kommit och eskorterat henne tillbaka till avdelningen. Hon befann sig i dvala, avskärmad från sig själv och omvärlden, innesluten i en kokong av bomull. Han hade inte kommit ihåg henne. Hon var ingen.

Slut