Mistrals mottagning

Mistrals mottagning

lokal 14

Gullvivevägen 13

Hon tittade armbandsuret, klockan var nästan tio. Sista patienten för dagen skulle komma om en halvtimme. Hon gick in i köket, satte på vattenkokaren och tog fram sin blommiga kopp, den som hon var hennes favorit, den som fick henne att tänka på Paris och lade i en tepåse.

Hon var ingen snobb trots att hon tjänade bra med pengar och hade eget företag. Psykologmottagningen gick mycket bra och hennes patienter rekommenderade henne vitt och brett, hon klarade sig ekonomisk och fick till och med pengar över så att hon kunde resa till Maldiverna 2 veckor om året. Genom att hyra ut det andra rummet i lokalen till Lucy som också var psykolog så var hyran inga problem, hon hade haft tur med Lucy, trevlig var hon också.

Hon hade sagt adjö till Lucy igår, de hade kramats och gråtit ihop, pratat minnen. Lucy hade tagit första flyget från Arlanda tillbaka till New York i morse, hon ville vara hemma när det hände. Hon hade haft tur och fått tag på en biljett genom en kompis på en resebyrå, hon fick betala dyra pengar för den plus 30.000 kronor under bordet. Men det var det värt hade hon sagt, vad spelade pengar för roll nu när domedagen närmade sig. Hon hade rätt Lucy, vad spelade det nu för roll? Hon skulle själv snart lämna byggnaden och den här gången för sista gången, ingen visste vad morgondagen skulle föra med sig.

Hon satte på TV:n i väntrummet, CNN, SVT, TV4, BBC alla visade samma bilder pratade samma ämne. Imorgon skulle det ske, rymdinvasionen, det var som taget ur Independence Day filmen eller Mars attacks, människor hade samlats på torgen och tittade upp på den olycksbådande mörka himlen. Det fanns bara frågor och inga svar, vilka var de och var de fredliga? Experter diskuterade olika scenarion. Usch, hon hade stängt av TV:en, för sista gången.

Sista patienten hade kommit och gått, de hade samtalat som gamla vänner som inte vet om de nånsin kommer att ses igen, de hade gråtit ihop. Troligtvis skulle de aldrig ses igen.

Hon hade plockat ihop sina tillhörigheter och den blommiga koppen. Därefter hade hon tagit på sig kappan och stigit utanför dörren, hon tittade på dörrskylten Mistrals mottagning stod det, hon strök bronsskylten med sina tunna kalla fingrar. Hon tittade en sista gång in i mottagningen och slog sedan igen dörren och vred om nyckeln. Det var det. Medan hon gick nerför trapphuset så tänkte hon på att hon inte visste vilka hennes grannar var trots att hon hade haft lokalen i 4 år. Hon tittade på namnen som satt på dörrarna, Morrison, Yeats, Singer, Karlfeldt det verkade vara en brokig blandning av människor. Om hon nånsin kom tillbaka lovade hon sig själv att arrangera en gårdsfest för alla i huset. Ja, det skulle hon göra!

Hon öppnade porten och gick ut, himlen var mörk, det blåste och löven virvlade ner på den fuktiga marken. Utan att se sig om gick hon rakt över gatan till Audin, satte sig i den, vred om nyckeln och körde iväg.

-------------------------------------------------------------------------------------------------------